Stockholm Waterfront 20-21 november 2017

Köp biljett - 1250 kr/dag

Att vara motståndskraftig i en värld som lutar åt dystopi

I år välkomnar vi Sue Gardner till Stockholm Waterfront. Hon är specialrådgivare till Wikimedia Foundation, den ideella organisation som driver Wikipedia. Mellan 2007 och 2014 var hon dess vd och hon har utsetts av Forbes magazine till en av världens 100 mäktigaste kvinnor.

English version available below.

Sue Gardner var tidigare chef för cbc.ca, Canadian Broadcasting Corporations webbplats. Innan dess arbetade hon som journalist inom flera olika sorters media, däribland internet, dagstidningar, tidskrifter, radio och TV.

Den nya kunskapsekonomin – med gratis innehåll som alla kan bidra till – påverkar oss på många olika sätt. Vad tänker du som gammal journalist om situationen för journalistiken i dag, och den påverkan som användargenererat innehåll har på oss?

– Det beror på vems perspektiv man har. Ur ett branschperspektiv ser det rätt illa ut. Journalistbranschen har inte kommit på hur den ska lösa intäktskrisen, så den nöjer sig fortfarande med krympande intäkter och allt mindre nyhetsredaktioner. Den kämpar också med att komma på hur dess kärnverksamhet har förändrats, eller borde förändras, nu när vi inte bara får ”nyheter” från professionella journalister, utan från en mängd alternativa källor. Ur nyhetsanvändarnas perspektiv har det blivit fantastiskt: de senaste 20 åren har vi upplevt en explosionsartad ökning av informationstillgången. Vi har inte bara tillgång till den traditionella journalistiken, utan också till mängder av så kallat användargenererat innehåll: ekonomen med sin blogg, medborgaren som tweetar från en demonstration, den förre Labour-ministern som delar med sig av sina tankar på Facebook. Fast internets affärsmodell har visat sig vara ett jätteproblem, eftersom den mest bygger på annonser och annonser stimulerar sensationsjournalistik. Det fungerade hyfsat förr när det inte fanns så många utgivare och de som fanns hölls i schack på olika sätt, bland annat genom sina egna uttryckliga åtaganden att hålla sig till sanningen. Men i dag kan vem som helst komma in på marknaden, den är helt oreglerad och vinsterna för sensationsjournalistik är mycket större än de var förr. Det är så vi får klickbeten och falska nyheter, förklarar Sue Gardner.

– Så här ser jag på det. Människokroppen utvecklades till att längta efter socker, så när vi var barn ville vi alltid äta godis. Internet erbjuder oss de informationsmässiga motsvarigheterna till godis och grönkål och bananer och kimchi och falafel och lax: i princip allt vi någonsin kan önska oss. Men i stället för att äta en vettig, balanserad kost äter många av oss bara skräpmat och ibland äter vi saker som faktiskt är giftiga. På leverantörssidan frodas inte heller de aktörer som är kämpar för att förse oss med genuin, faktagranskad journalistik. Kanske kommer utbudet av hälsosam mat därför att minska. Det betyder att även om jag tycker att saker ser strålande ut just nu, så tror jag också att vi faktiskt står vid en avgrund, på randen till en allmän folkhälsokris. Jag vill helst inte säga det för jag låter som en panikspridare, men jag tror faktiskt att det är sant.

Du arbetade tidigare som vd för Wikimedia. Kvinnorelaterade artiklar på Wikipedia är i allmänhet kortare, raderas oftare och hamnare oftare som sidoartiklar till manscentrerade artiklar. Hur kommer det sig?

– Ja. Det är ett allvarligt problem. Orsaken är att det är frivilliga som skriver på Wikipedia så de skriver om vad de vill, och i runda slängar är nio av tio skribenter män. Generellt täcks därför ämnen som intresserar män betydligt bättre och utförligare på Wikipedia, jämfört med ämnen som intresserar alla andra. Det är ett svårt problem att lösa, för det är inte rätt att be Wikipedias skribenter att skriva om ämnen som de inte bryr sig om, inte heller vore det rätt att be kvinnor att skriva artiklar för Wikipedia om de inte vill. Det är något som Wikimedia Foundation och Wikipedianer lägger mycket jobb på att fixa.

Enligt din webbplats drivs du i ditt arbete av en önskan att se till att alla i hela världen har tillgång till den information de vill ha och behöver. Hur går utvecklingen där?

– Det kändes jättebra fram till den amerikanska presidentvalskampanjen 2016. Men under inledningen av valet på hösten 2016 skapade jag några påhittade profiler i sociala media, eftersom jag ville undslippa min filterbubbla och uppleva kampanjen genom andra ögon. Det var rätt förödande. Vad jag upptäckte var att det är mycket lätt hänt att en person som inte ens har uttryckt några starka personliga politiska åsikter får sina feeds invaderade av otroligt partisk propaganda, vilseledande uppgifter och nonsens. För mig var det anmärkningsvärt. Så jag måste kanske börja tänka i andra banor. Kanske är det så att före 2000-talet var utmaningen att ge människor tillgång till information, men i dag är motsvarande utmaning att hjälpa dem att se klart genom informationsdimman och bestämma vad man ska bry sig om.

Vi är så glada att du kommer till Stockholm. Har du redan haft tillfälle att besöka Sverige?

– Ja. Jag älskar de nordiska länderna: Jag har varit i alla utom Norge och jag är verkligen förtjust i dem. Enbart ur ett grundläggande kulturellt perspektiv tycker jag att de nordiska invånarna är lågmälda, praktiskt sinnade och ärliga, vilket passar bra ihop med min kanadensiska bakgrund. Jag ser verkligen fram emot att besöka Sverige igen!

Har du redan bestämt dig för vad din keynote-föreläsning ska handla om?

– Nej. Men jag antar att den åtminstone delvis kommer att kretsa kring samma slags frågor som du har ställt i dag. Det är de här sakerna som jag funderar över. Falska nyheter, spridning av vilseledande uppgifter, åt vilket håll är internet på väg, kommer sociala media att ta död på oss … Hur man kan vara motståndskraftig i en värld som verkar luta åt dystopi. Kom och lyssna på mig! Det blir kul, jag lovar.


”We’re on the verge of what’s essentially a public health crisis”

This year we welcome Sue Gardner to Stockholm Waterfront. She is a special advisor to the Wikimedia Foundation, the non-profit that operates Wikipedia. From 2007 until 2014 she was its Executive Director, and she has been named by Forbes magazine as one of the world’s 100 most powerful women.

Sue Gardner was previously the head of CBC.CA, the website for the Canadian Broadcasting Corporation, and before that she was a journalist working in multiple media including the internet, newspapers, magazines, radio and TV.

The new knowledge economy—where content is free, and everyone’s a contributor—affects us in many ways. As a former journalist, what are your thoughts about the current state of journalism and the effect user generated content has?

–It depends what lens you use. From an industry perspective it’s pretty bad. The journalism industry hasn’t figured out how to solve its revenue crisis, and so it’s still contending with shrinking revenues and shrinking newsrooms. It’s also struggling to figure out how its core work has changed, or should change, now that ”news” comes to us not just from professional journalists, but also from a multitude of alternative sources. From the news user lens, it’s been awesome: for the past twenty years, we’ve lived through an explosion of access to information. Not only can we access all of traditional journalism, but we also have access to a ton of so-called user-generated content: the economist with a blog, the citizen tweeting from the protest, the former Labor Secretary sharing his thoughts on Facebook. But the business model of the internet has turned out to be a huge problem, because it’s mostly advertising, and advertising incentivizes sensationalism. That worked okay back when there was a smallish number of publishers who were held in check in a variety of ways, including by their own explicit commitments to truth. But today anyone can enter the market, the market is totally unconstrained, and the rewards for sensationalism are distributed far more efficiently than they used to be. And so we get clickbait and fake news.

–Here’s how I think about it. Human bodies evolved so that we crave sugar, and so when we were kids we wanted to eat candy all day. The internet offers us the informational equivalents of candy and kale and bananas and kimchi and falafel and salmon: basically, anything we could possibly want. But instead of eating a reasonably balanced diet, a lot of us are just eating junk food, and sometimes we’re eating things that are actually poisonous. And meanwhile on the supply side, the resources dedicated to providing solid, fact-checked journalism are not thriving, and so maybe the amount of nutritional food available to us is going to diminish. So although I think that at this exact moment things seem pretty awesome, I also think it’s pretty likely that we’re at the edge of a cliff, on the verge of what’s essentially a public health crisis. I hate to say that because it sounds alarmist, but I do think it’s true.

You used to work as the Executive Director of Wikimedia. Women-related articles on Wikipedia are generally shorter, more prone to deletion, and more likely to be peripheral pieces under male-centric articles. How come?

–Yes. It’s a serious problem. The root of it is the people who write Wikipedia are volunteers and so they write about whatever they want, and roughly nine out of 10 of them are male. And so, at a very base level, topics of interest to men are just going to be much better and more thoroughly covered on Wikipedia, compared with topics of interest to anybody else. It’s a hard problem to solve because it’s not fair to ask Wikipedia writers to write about topics they don’t care about, nor would it be fair to ask women to write articles for Wikipedia if they don’t want to. It’s something that the Wikimedia Foundation, and Wikipedians, are putting a lot of effort into trying to fix.

According to your website, your work is motivated by the desire to ensure that everybody in the world has access to the information they want and need. How is that developing?

–I’d been feeling really great until the 2016 U.S. presidential election campaign. But during the autumn of 2016, in the lead-up to the election, I created some made-up social media personas, because I wanted to escape my filter bubble and experience the campaign through other eyes. It was pretty devastating. What I found was that it was very easy for a person, without expressing any strong personal political views, to find their feeds flooded with hyper-partisan propaganda and misinformation and nonsense. It was remarkable to me. So I may need to update my thinking. It may be that pre-21st century, the challenge was to ensure the availability of information, but today the equivalent challenge may be to help people sort through information smog, and decide what to pay attention to.

We are delighted to welcome you to Stockholm. Have you ever had the chance to visit Sweden before?

–Yes. I’m a huge fan of the Nordic countries: I’ve visited all of them except Norway, and I love them. Even just from a base cultural perspective, I find Nordic people understated and practical and earnest, which fits nicely with my own Canadian sensibilities. I am really looking forward to visiting Sweden again.

Have you decided yet on what theme your keynote presentation will revolve around?

–No. But I expect it’ll at least partly revolve around the types of questions you’ve posed here. These are the things I’m thinking about. Fake news, the dissemination of misinformation, what the internet is turning into, is social media going to kill us. How to be resilient in a world that seems to be leaning towards dystopia. Come join me! It’ll be fun, I promise.