Stockholm Waterfront 19-20 november 2018

Ett deprimerat internet i terapisoffan

Internet har blivit lite medelålders, den sprudlande entusiasmen och kreativiteten har förbytts i depression och problem med vikten. När en tweet på 140 tecken väger över två megabyte och jakten på klick är viktigare än diskussion och förståelse, då mår inte internet bra.

I det tonläget inledde webbutvecklaren Chris Heilmann sin keynote. Och det blev inte så mycket ljusare därefter, däremot en underhållande dialog mellan internet i terapisoffan och Heilmann som psykologen med de obekväma frågorna.

–Jag känner mig värdelös klagade internet, jag skapades för att koppla ihop människor men ingen verkar längre vara intresserad av att kommunicera. De vill bara konsumera och möjligen reagera.

–Miljoner människor laddar upp likadana foton utan en tanke på att kunna hitta dem igen, bara för att få en like. Det är ingen som talar om för mig vad fotona föreställer eller när de togs, allt är bara en enda röra. Jag drunknar i memen och algoritmer styr nyheterna. Jag vill ju HJÄLPA människor!

Men Sakernas internet då, undrade Heilmanns psykolog – det borde väl vara något för dig?

–Ja kanske det, jag är ju bra på att hålla koll på en massa saker och kan man använda det till att låt oss säga tala om redan innan en bil går sönder att den behöver servas är det förstås en god sak. Problemet är att tekniken mest tycks användas för att lösa rika människors problem. Och så har man kopplat upp en massa prylar utan att fundera på konsekvenserna och säkerheten.

Redan i inledningen undrade Heilmann om ”vi” hade slutat bry oss om internet, och han plockade upp den tråden igen mot slutet när han konstaterade att människor med onda avsikter är ”darn good” på att använda internet för sina syften – ”det är allt de tänker på”. Ljuset i tunneln är att internet ändå är så pass ”dumt”, eller kanske hellre enkelt, att det egentligen inte kan gå sönder. Därför har trots allt det överlevt så här långt.

Efter presentationen avtackades Chris Heilmann med årets talarpresent, en specialbyggd liten robot, och då passade han på att komma med en upplysande slutkommentar.

–George Orwell förutsåg i ”1984” att medborgarna ständigt skulle vara övervakade men han missade en detalj: att vi själva skulle köpa de prylar som spionerar på oss.