Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

Får jag läsa din e-post?

Den svenska Internetutvecklingen går med en rasande fart. Det som för bara några år sedan var en snabb uppkoppling över ISDN på 128 Kbps är idag snigelfart jämfört med de fiberuppkopplingar på 100 Mbps som kan köpas till låga priser i många delar av landet. I takt med att vanligt folk fått tillgång till snabbare uppkopplingar har även användandet och utnyttjandegraden av nätet ändrats. Där kraven på uppkopplingen tidigare mest omfattade tillgång till webben och e-post är det idag närmast självklart att hastigheten ska räcka till för att strömma musik och video i realtid från Spotify, SVT Play eller någon av alla andra onlinetjänster som lovar underhållning på direkten.

För runt tio år sedan blev det för första gången enkelt för nätanvändare att skicka mediafiler till varandra, då MP3-formatet slog igenom på bred front. Tidigare hade privatkopieringsrätten utnyttjats mest via kassettband eller hembrända CD-skivor. När vanliga användare upptäckte glädjen och nyttan med att kunna skicka stora filer till varandra över Internet ökade också kraven på hastighet och tillgänglighet. Ingen kan ha missat vad som hände därefter. Idag har vi hamnat i en situation som närmast kan liknas vid ett skyttegravskrig mellan förespråkare för fri privatkopiering och försvarare av den gamla upphovsrätten.

Anonymitetstjänster kommer starkt

I kölvattnet av att FRA- och IPRED-lagarna röstats igenom i riksdagen har ett flertal anonymitetstjänster fått ett uppsving. Många rusar till dessa möjligheter att ”gömma sig” på nätet i förhoppningen att kunna fortsätta med sin olagliga fildelning utan att bli identifierad med hjälp av IP-numret, men jag tror att det finns större vinster att hämta hem från den plötsliga populariteten för krypteringstjänster av olika slag.

Sedan Internet kom till har kommunikationen skett mestadels öppet och okrypterat. E-postmeddelanden, chattar, webbtrafik och fildelning sker öppet på Internet, utan att minsta försök gjorts för att förhindra att en tredje part tar del av informationen. Kanske har du hört uttrycket ”att skicka e-post är som att skicka ett vykort”. Alla som hanterar ett vykort –  brevbäraren, studenten som sorterar post på nätterna, dina barn som tömmer brevlådan – kan läsa det du skrivit. Ett e-postmeddelande du skickar till din mamma på andra sidan stan passerar ett stort antal servrar på Internet på sin väg, och på alla ställen din text passerar kan den läsas av en systemadministratör och om ditt meddelande passerat rikets gränser på sin väg, snart även av signalspanare på FRA.

För de flesta svenskar är detta tydligen inget upprörande eller skrämmande. När jag frågar vänner och bekanta om de verkligen känner sig bekväma med att allt de skickar över Internet kan vara avlyssnat skakar de på huvudet och vill gärna avfärda hela anti-FRA-rörelsen som paranoid och överdriven. Och kanske finns det något hälsosamt i det förhållningssättet. Kanske är det verkligen så att de inte skickar någon information över nätet som de inte vill att tredje part ska få ta del av, och därför inte har något att oroa sig över. Desto troligare är att de inte orkar oroa sig över vem eller vilka som läser deras mejl.

Utmaning för ISP:er

En växande skara användare vill dock uppenbarligen skydda sig från övervakning på Internet och flockas nu till mer eller mindre effektiva anonymiserings- och krypteringstjänster. Och eftersom intresset för dessa tjänster redan är rekordstort kan vi snart förvänta oss att mycket större aktörer tar sig in på marknaden, och med marknadsföring övertygar fler om vikten av att skydda sin kommunikation. På så sätt ser jag de nya lagarna som ett nödvändigt ont för att tvinga fram nästa logiska steg i utvecklingen för svenska ISP:er. Vilken ISP blir den första att erbjuda totalt anonyma internetabonnemang – likt kontantkorten för mobiltelefoner?

För några veckor sedan pratade jag med en vän i USA som glädjesprudlande efter Obamas seger i presidentvalet sa: ”Det som har hänt borde egentligen vara omöjligt. Det krävdes nog åtta år av Bushregim för att övertyga oss amerikaner att rösta på en så liberal politiker som Obama. Och i så fall var det värt det!”.

Kanske tycker jag snart likadant. Om det krävs åtta år av FRA, IPRED, ACTA och andra lagar som syftar till att övervaka vår aktivitet på Internet för att ta fram verkligt effektiva tjänster för anonymisering och kryptering så är det kanske värt det.