Stockholm Waterfront 20-21 november 2017

Filtrering lösning på ”ondskans” problem?

Knappt hade svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström blivit utnämnd innan hon dubbats till Censilia av den frihetsälskande nätflocken.

I ett av hennes första direktivförslag fanns nämligen ett europeiskt barnporrfilter, likt det svenska men eventuellt tvingande för länder och operatörer. Den tyska justitieministern har redan protesterat liksom kommissionären för medborgerliga rättigheter, Viviane Reding.

Filtrering hindrar upp till 90% från att nå det vi kallar barnpornografi

Man kan ha ett stort antal invändningar mot barnporrfilter av just medborgerliga skäl. Rättssäkerheten är extremt oklar när inga domstolsbeslut krävs för blockering och ingen möjlighet finns till överklagan, insynen är minimal, överblockeringen gör att yttrandefriheten kränks också för sådant material som är lagligt.

Ändå bör man i lika hög grad ifrågasätta filtreringen från andra hållet. Hur effektiv är den egentligen?

Filtrering av den svenska typen anses hindra mellan 80 och 90 procent av befolkningen från att nå det vi kallar barnpornografi. Det skulle man ju kunna se som en stor andel. Nu är det dock lyckligtvis så att andelen pedofiler i befolkningen antas vara betydligt mindre än de resterande 10 till 20 procenten (en andel som självfallet ökar om den som vill ha en högre siffra också inkluderar människor som tänder på 20-åriga kvinnor med små bröst i knästrumpor).

Stor andel överblockering på läckta filterlistor

Siffran som cirkulerar till stöd för filtren i den svenska debatten, att de varje dag stoppar 50 000 försök att nå barnpornografi, säger tyvärr nästan ingenting. Polisen säger själv att de inte vet om det handlar om människor eller om botar, om unika IP-adresser eller ej. De undersökningar som gjorts av läckta filterlistor har dessutom visat rätt stor andel överblockering, blockering av sådant som inte alls är bilder på övergrepp på barn.

Vi kan dock gissa oss till att den som verkligen är engagerad i att nå en så allmänt hatad företeelse som bilder eller filmer på övergrepp på barn kommer anstränga sig betydligt för att göra det utanför filtreringens gränser.

Väldigt få pedofiler väljer att googla på ”kiddie porn” i tron att få napp. Väldigt få postar öppet sina favoritbilder. Det är liksom rätt lätt att spåra IP-nummer. Det vet i allmänhet kriminella. Enligt seriösa bedömare cirkulerar den mesta barnporren på nätet i stängda nätverk, helt bortom filtren.

Filtrering ett sätt att låtsas göra något utan att faktiskt hjälpa offren

Den tyska organisationen MOGIS, för personer som upplevt och överlevt sexuella övergrepp som barn, säger å sin sida att filtreringen bara är ett sätt för majoritetssamhället att låtsas som om de gör något utan att faktiskt hjälpa offren. Deras slogan är: ”Ta bort – blockera inte. Agera – blunda inte” och de menar att polismyndigheterna ägnar alldeles för lite energi åt att faktiskt agera mot dem som utnyttjar barnen och för att få bort övergreppsbilderna från nätet. Som de skriver och hänvisar till en studie från University of Cambridge: ”Banker klarar av att hantera att ta ner phishingsidor på 4-8 timmar, medan bilder på sexuellt utnyttjade barn kan stanna uppe på internet i upp till 30 dagar eller mer.”

Det är svårt att inte jämföra filtreringsivern med trenden att städa undan hemlösa eller narkomaner från fina innerstadsparker, bara för att i stället ha dem, lika hemlösa, lika missbrukande, någon annanstans.

Om vi inte ser eländet är det bättre. Då kan vi låtsas som att det inte finns, utan att känna lika stor press på oss att göra något för de drabbade. Å, så mycket skönare det känns.

Missa inte! seminarium om filtrering nu på onsdag 21 april mellan kl.15.30-17.00. Läs ”Filtrering på nätet” och anmäl dig här.