Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

Internet för alla – del 3

Jag har levt största delen av mitt liv utan Internet. Det kanske skulle vara kul för en ung person att höra hur det var men samtidigt rätt tröttsamt för alla andra. I alla fall har ganska mycket blivit enklare, inte bara lite grann utan faktiskt jättemycket med Internet. Det beror förstås lite på vad man håller på med eller är mest road av men det spelar faktiskt mindre och mindre roll. Gillar man att hålla på att meka med gamla bilar så är nätet oöverträffbart. Sniglar, paleontologi, pelargonior, stickning, gamla serietidningar och i stort sett allting annat är bara där! Ock så kan man förverkliga sig själv på olika sätt, förstås.

”Intresseföreningen antecknar”

Mina barn har levt större delen av sina liv med Internet. Till stycket ovan skulle de säga ”intresseföreningen antecknar”, i alla fall sa de så när de var små och elaka. Internet är en del av deras nervsystem för att travestera en känd tänkare från en annan tid, McLuhan. Våra referensramar är olika som alltid mellan generationerna; skillnaden kanske inte är större nu än förr, men är ändå jättestor.

Både ungarna och jag har i alla fall hållit på med Internet, som en del av vardagen. Även om ingen av oss är särskilt proffsiga så ger nätet oss rätt mycket hjälp och glädje.

Om jag varit några år äldre, inte haft de jobb jag haft eller haft barn hemma så hade jag nog inte kommit i kontakt med Internet på samma sätt som nu. Jag hade läst tidningar, gått på bio, sett teater, umgåtts, handlat i butikerna och varit som folk mest, som förr, liksom. Under senare år hade det nog gått upp för mig att folk kommit billigare undan på både bio, teater och på flygresan, att de trixat med deklarationen på ett enkelt sätt mm. Vart jag mig än vänt mig säger de titta på webben eller på TV, gå till www.svt.se för att få ”the full story”, etc. Jag hade fått en obehaglig känsla av att saker och ting händer någon annanstans. Jag hade stått på fel sida av ”den digitala klyftan”.

Skulle mina barn också kunnat hamnat utanför Internet?

Kanske hade också mina barn gjort det. Om jag inte haft en uppkopplad dator och barnen haft lång resväg till skolan – skulle de ha kunnat få en hel social identitet, skulle de varit med i nätverken, skulle de kunna utveckla den sociala kompetens som krävs av dem? Det är rätt tveksamt, även om de haft tillgång till en dator på skolan. Det är skillnad mellan att ha tillgång för att göra läxan och att vara närvarande på nätet. För att bli en fullvuxen och integrerad person måste man träffa ”de andra”, nästan hela tiden, man är med eller utanför. Idag är man, som ung, på nätet eller så är man utanför. En del av det sociala kapitalet.

När jag var ungdom fick föräldrarna panik om de fick veta att man varit på David Bagares gata. Det var farliga grejjer. Det blev ju samtidigt rätt lockande för en ung man. Nätet har också sina egna David Bagares gator och det är rätt viktigt att vuxna ha koll på vad det handlar om idag. Jag har hört av sådana som vet vad de talar om att vi vuxna inte ska låta barnen låsa in sig med Internet lika lite som med spriten och också vara lite misstänksamma när de absolut måste ha en ny webbkamera.

Vad jag i all enkelhet försöker säga är att samhället är sig rätt likt men samtidigt olikt, smartare, rationellare, irrationellare, snabbare och ständigt ruskigare. Är vi inte med, missar vi både det goda och möjligheten att ha en uppfattning om det onda. Att bygga samhälle är att delta och att göra sin röst hörd.

Svårt att vara ung om man inte kan delta och närvara

Ungdomar som inte deltar får det svårt i ett arbetsliv och samhällsliv som utgår ifrån att alla är ”närvarande” på Internet. Det är enkelt att säga att samhället måste se till att ungdomar inte hamnar utanför, inte i något avseende. Och att det borde vara enkelt att se till att de finns på nätet. Men det är inte det om inte skolorna satsar på digital komptens (en av EU:s åtta grundkompetenser), om det inte finns datorer i skolorna och om det inte finns datorer för ungdomarna i deras vardagsmiljöer och om det inte finns vuxna med i sammanhanget.

Äldre är ett kapitel för sig. Arbetet inom SeniorNet Sweden är föredömligt, äldre som är roade av Internet och IT lär andra äldre som inte haft samma möjligheter. Det är närmast en folkrörelse. Men den når inte alla. SeniorNet har metodkunskap, bra material, en miljö som fungerar för äldre – likar lär likar. Det är de som inte är med som är problemet.

När äldre personer fick chansen att lära sig blev det anstormning

Ibland kanske de inte är ett problem. När TioHundraförvaltningen i Norrtälje kallade äldre personer på Singö för ett par veckor sedan, till ett möte om möjligheter att lära sig Internet så blev det en anstormning. Nu är flera kurser för äldre redan startade i skolan på Singö, några äldreboenden har fått utrustning så att de boende ska kunna använda Internet. De projekt som .SE bidragit till att skapa inom Internet för alla är verkligen inspirerande. De visar att det utan större åthävor går det att komma långt. Det viktiga är att det blivit synligt att vissa står utanför Internet och att det faktiskt påverkar deras välfärd. Och att det finns engagerade personer som vill och förmår göra någonting åt det.

Uttrycket ”digital klyfta” används ganska flitigt, inte minst inom EU. Det ger uttryck för att det finns en stor skillnad i förutsättningarna för dem som har kunskaper och tillgång till IT och de som inte har det. Uttrycket används både för skillnaderna mellan personer i ett land och mellan ”norr” och ”syd”. Man kan tycka att uttrycket klyfta är dramatiskt. Kanske man hellre skulle tänka sig det hela som skillnader i förmåga – vissa kan men ganska lite, andra kan mer och några är experter – ett slags trappa där var och en tar sina steg efter egen förmåga. IVAs projekt InternetFramsyn föreslog att man skulle använda begreppet ”digital trappa” i stället för klyfta; det skulle göra det lättare hitta både politik och sätt att stödja folks vandring uppför trappan, så långt de själva ville.

Digital trappa – en god tanke som kanske inte håller hela vägen

En god tanke. När den ska operationaliseras blir det lite svårare. Att göra en trappa över färdigheter kanske är lätt om en sak följer på en annan. Internet är inte funtat på det sättet. Vissa lyssnar på BBC:s sändningar från Eritrea, använder Skype för att prata med släktningar men har ingen aning om e-post. En del spelar avancerade spel men behöver inte vara datanördar för det. Att man kan betala räkningar på banken över nätet betyder inte att aktivt spekulerar i aktier, tittar på film eller deltar i communities. Nog om det; SeniorNet Swedens erfarenhet är att man ska börja med det intresse som en person ha. Gillar man stickning så är det bra att få veta vad Internet kan göra för mig. Det gäller nog alla – nytta och nöje går först.

Ensamma mammor och pappor med dålig ekonomi, barn i familjer där alla pengarna går till sprit, människor utan bostad och många, många andra står långt ned på den digitala trappan i allmänhet. Det blir dyrare, svårare, mer begränsat och längre och längre ifrån andra, om de inte kan använda Internet. Att inte vara på Internet är nog aldrig den direkta orsaken till problemen men allt mer kommer det att vara ett problem att inte vara det.