Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

Läroböcker är lite gulliga

Stefan Pålsson levererar allvarlig kritik mot skolan i en debattartikel här på internetdagarna.se och jag tänkte ta upp några av hans trådar. Pålsson nämner läroboken som ett exempel på föråldrade metoder i skolan. Jag tror till och med att läroboken kan fungera som symbol för vårt förändrade synsätt på lärande. Tänk att vi en gång i tiden trodde att det gick att samla all nödvändig kunskap i en bok! Rätt gulligt om man tänker på det. Gulligt på det där gammeldags, lite opraktiska sättet som hör hemma på museum eller i sommarstugan. Sådant där som man får lite svårt att förklara för framtida barn: ”jo men du förstår att man tänkte sig att läraren kunde allt och bara skulle föra över det till eleverna – lära ut kallade man det. Det var liksom en kanal från den som kunde till den som inte kunde och den överföringsprocessen kallades att lära ut. Det var alltså inte eleven som var aktiv utan läraren.”

Tanken att allt viktigt för niorna avseende samhällskunskap ryms i boken SO 9 är svindlande. Skulle det alltså gå att välja ut en sorts samlad sanning? Vem hade valt ut detta viktiga stoff? Fanns det inte andra sätt att tänka? Kommer det här på provet?

Det är stor skillnad mellan att stoffet filtrerats och kontrollerats och att kritiskt granska sådant som redan är publicerat

Men så var det ju också så att man fick ha särskilda moment som handlade om källkritik. En lektion eller två där man plötsligt skulle ta till sig ett kritiskt sätt att tänka om det man läser, trots att allt fram till dess handlat om att okritiskt lita på auktoriteter och lära sig det någon annan pekade på. Som Stefan Pålsson påpekar är det också stor skillnad mellan att stoffet filtrerats och kontrollerats i förväg och att kritiskt granska sådant som redan är publicerat. Den skillnaden är förmodligen avgörande. Det är vårt sätt att ta oss an denna skillnad som kommer att avgöra om vi får en bra och samhällsanpassad skola eller inte. Om vi lyckas förändra skolans arbetssätt så att det avspeglar en modern syn på kunskap som något som ständigt utvecklas. Där lärande är en aktiv process djupt förknippad med sammanhanget i vilket det pågår och där sanning är något man kan betrakta från olika perspektiv. Om vi lyckas med det, då har vi en skola som är anpassad till det tjugoförsta århundradet. Kanske till och med en skola där alla tillåts lyckas med sin utbildning till skillnad från dagens rätt mediokra siffror.

För 15 år sedan kom det perfekta verktyget för den här typen av tänkande – Internet

Det är lätt att förstå att skolan har sett ut så här. Vi hade de gamla resterna från en tid då kunskap sågs som något statiskt, något man en gång för alla kunde enas om och lära sig. Och när vår syn på kunskap, sanning och lärande långsamt förändrades till att bli mer komplex och erkänna olika perspektiv och ständig förändring, då hade vi inga vettiga redskap för att förändra utbildningsväsendet. Jo, om vi verkligen hade lagt manken till hade vi säkert fixat det men det hade krävt en massa arbete. För 15 år sedan kom det perfekta verktyget för den här typen av tänkande – Internet. Och till slut kunde vi inte längre stå emot. Källkritik blev en nödvändig del av kunskapsprocessen eftersom ingen överredaktör kunde välja ut lämpliga kunskapsbitar åt oss. Det diversifierade och flexibla kunskapsbegreppet flödade på nätet och smittade ner våra lektionssalar vare sig vi ville det eller inte.

Idag har vi, delvis tack vare Internet, insett att fler källor är en självklarhet. Klart att man ska ha böcker, men läroböcker? Nej, det verkar bara dumt. Man skulle kunna säga att det akademiska sättet att se på kunskap och lärande har vandrat ner i åldrarna, där man ser kunskapsutveckling som ett gemensamt uppdrag.

Skolan borde tänka på förändring som en välkommen och nödvändigt kraft

Skolan som institution måste lära sig att inte bara förvänta sig förändring utan också välkomna den. Vi måste börja räkna med att förändring sker, inte se det som en olycka eller något tillfälligt som kanske går över om vi sätter in rätt insatser. Skolan borde tänka på förändring som en välkommen och nödvändig kraft.

Nu är det några år sedan jag jobbade som lärare och jag tror inte att lärare behöver tejpa ihop trasiga läroböcker på kompetensutvecklingsdagarna som vi fick göra. Men så här i sluttampen på lärobokens era vore det kanske en bra idé att tejpa ihop några fina exemplar och ställa dem snyggt i en glasmonter för framtida historieskrivning. Sen kan vi skratta tillsammans med våra elever över hur man allt eftersom har ändrat formuleringar som betraktats som politiskt inkorrekta. Och ersatt dem med det som räknas som sanningen för dagen. Fast utan att nämna att man gjort det. Så himla gulligt!