Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

Nätet – ett permanent kaostillstånd

Efter att ha läst Niclass Björlunds inlägg om IPRED och följt med i den efterföljande kommentarsdebatten drabbades jag av känslan av att många uppfattar vår tid som en slags ”vilda västern”, när Internet har sin tonårsperiod och slår vilt omkring sig innan det lugnar ner sig och växer upp och kanske mognar.

Det stämmer måhända till viss del, och många hoppas bevisligen på att stater och företag världen över ska lyckas med att reglera Internet och framförallt innehållet på nätet. Världen över agerar upphovsrättsförespråkare som censurivrare, t.ex. med lagförslag om att tvinga Internetoperatörer att stänga av användare som fildelar olagligt. För tillfället har flera lagförslag i den här riktningen röstats ner, mest uppmärksamhet fick ”Telekompaketet” som det röstades om i europaparlamentet där man fick en ändring framröstad som ska stoppa medlemsstaterna från att ha möjlighet att stänga av fildelare.

Internet, och senare webben, har lyckats flyga lite under myndigheternas radar sedan de kom till. Redan från första början var kontrollen över innehållet på nätet delegerat till användarna. Det är egentligen en rätt märkvärdig sak, för det är första gången som kontrollen över informationen och därigenom även makten, finns tillgänglig för vanligt folk, utöver som vanligt stora företag och myndigheter.

Internet är, skulle jag vilja säga, per definition i ett permanent kaostillstånd. Så länge vi har tillgång till ett öppet och ocensurerat nätverk kan vem som helst publicera vad som helst och vem som helst kan läsa det. Den som vill kan skriva nya applikationer eller protokoll som gör nya saker, och därmed skapa nya sätt att kommunicera eller dela information med varandra över nätet.

I Internetbranschen pratar man ofta om ”Internetår” som sägs motsvara hundår, dvs sju år per vanligt år. Så snabb upplevs utvecklingen av både tekniken och innehållet på nätet. Det blir rätt naturligt att beslut fattas snabbt och utan tid till eftertanke när det gäller att vara först med det senaste. Därför ser vi nu att lagar har svårt att hänga med det som händer på nätet, och samhället ställs inför situationer där det inte går att backa eller bromsa den utveckling som redan skett på nätet, till exempel inom fildelning och upphovsrätten. Lagstiftarnas första reaktion är oftast att försöka spärra eller blockera tillgången till nätet, som nyligen föreslogs av SOU:s utredning av spel på Internet. Mer specifikt föreslog utredningen ”[…] förbud mot förmedling av insatser avseende otillåtna lotterier och förbud mot förmedling av kommunikation till IP-adresser och domännamn för ett sådant lotteri.”

Efter tingsrättens dom i Piratebay-rättegången tänker nu bl.a. skivbolagsorganisationen IFPI kräva att svenska Internetoperatörer helt sonika blockerar tillgången till Piratebay för sina kunder. Att stora företag som representerar särintressen kan ha makten över vilka adresser svenskar får surfa till är en mycket skrämmande utveckling, men något som redan blivit verklighet i t.ex. Danmark.

Min förhoppning är istället att Internet tillåts fortsätta fungera som grogrund för subversiva, spännande och okontrollerade former av uttryck. För att behålla vår position som ledande IT-nation och som garant för yttrandefrihet måste Internet vara fritt, ocensurerat och tillgängligt för alla. Allt annat vore en skam för svensk demokrati.