Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

…och det magiska ordet är… barnporr!

För ett par år sedan fick man i regeringskansliet för sig att man skulle filtrera användarnas surfande. Användarna i det här fallet var alla i regeringskansliet, det vill säga alla från vaktmästare till statsråd, från Malmö till Rosenbad.

Porrsurfandet i regeringskansliet brukar bli en nyhet nästan varje sommar då nyhetstorkan uppstår. Frågar man folk på IT-avdelningen, var förslaget därför inte konstigt. Det finns tydligen ett par tre personer anställda i regeringskansliet som vid upprepade tillfällen porrsurfar, och dessutom släpar in diverse trojaner och andra elakheter i regeringskansliets nätverk.

Hmm. Vad göra åt detta? I stället för att på grått papper avskeda de personerna försökte man gå runt problemet. På stan fanns företag från vilka man kunde prenumerera på ett elektroniskt filter, där IT-avdelningen spärrar vissa sajter därför att de har ett oönskat innehåll. Rationellt, kliniskt, och konfliktfritt. Därmed behöver inte någon ta upp problemet och se varandra i ögonen. Däremot var det inte någon på förvaltningsavdelningen som ifrågasatte vem som filtrerade vad. På vems uppdrag? Vem blir undanhållen vilken information? Och till vilket pris?

Arbetsgrupp bestämde vilka sajter som skulle spärras

I regeringskansliet bereddes frågan i sedvanlig ordning, dvs. det upprättades en promemoria och ett förslag till beslut, som skickades runt till alla för synpunkter. Beslutet innebar att regeringskansliet skulle köpa in en sådan filtreringstjänst, och därmed spärra tjänstemännens möjlighet att besöka vissa oönskade sajter.
Beslutet innebar också att det skulle införas en liten arbetsgrupp i regeringskansliet som hade till uppgift att avgöra ifall vissa specifika sajter skulle spärras eller inte. Som användare fick man vända sig till den gruppen och begära ifall man ville få en sajt ospärrad, dvs. åtkomlig via webbläsaren. Gruppen möttes några gånger per år, så hade man otur fick man vänta någon månad på att kunna nå informationen på sajten.

Börjar det ringa någon varningsklocka? En liten enhet inom regeringen begränsar övriga regeringskansliet åtkomst av information. Alla Internetanvändare får ansöka om att få se på vissa sajter. Eventuellt sitter en liknande grupp på ett lika effektivt instrument för att kontrollera riksdagens informationsinhämtning.

Filtret var ett led i kampen mot barnsexhandeln

Jag tror att det var Dagens Nyheter som först tog upp frågan i media. Där konstaterade journalisten lite sömnigt att en självpåtagen filtrering initierats i regeringskansliet. Sedan gick beslutsprocessen fort. Det var socialministern som i Dagens Nyheter fattade det kollektiva beslutet om filtrering av regeringskansliet. Göran Hägglund tyckte enligt DN att filtret var jättebra, eftersom det var ett led i kampen mot den kommersiella barnsexhandeln.

Resonemanget gick alltså ungefär såhär: Det finns barnsexhandel i världen. Barnporr underblåser sådan handel. Det går att nå barnporr från Internet. Internet finns i regeringskansliet. Alltså censurerar vi regeringskansliets informations-inhämtning via Internet. Trots denna grumliga argumentation fattades beslutet att filtrera.

Som en modern variant av Sesam-öppna-dig, kan alla principiella diskussioner trumfas ihjäl med ordet barnporr. I rädslan över att överhuvudtaget associeras med så fula företeelser tycks vanlig logik upphöra att gälla. I Sverige har vi åsikter om kinesisk filtrering av Internet. Samtidigt höjer vi inte ens på ögonbrynet över att regeringen inför en frivillig självcensur. Tänk hur långt de goda avsikterna kan ta oss. Tänk hur illa det kan gå om man fattar politiska beslut enbart baserade på goda avsikter, och grumliga skäl.