Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

FRA-lagen och de goda avsikterna

Minns du FRA-debatten? Av någon anledning blev folk upprörda. Och, nej, det var inte bara en liten vältalig initierad bloggelit som blev sådär förbannade, det var faktiskt fler.

Vad blev de arga för då? Kanske för att de kände sig överrumplade, kanske för att såväl Bodström som Ask körde igenom förslaget utan att reflektera över vad det innebär för medborgaren.

För egen del såg jag förslaget i arbetet redan på Bodströms tid, men avfärdade det som så stolligt att det aldrig skulle nå ett skarpt beslut. Så vad var det då som hände?

För min del gick det upp ett Liljeholmens först när förre chefen för FRA i rätt kryptiska ordalag förklarade varför det var så viktigt att få igenom förslaget. Det handlade inte om spaningsarbete mot de egna medborgarna, mot ’hederliga svenskar’. Nä, informationen om transittrafiken ska ju bara användas för att svensk underrättelsetjänst ska kunna byta till sig information från de stora grabbarnas underrättelsetjänster. Sedan försvinner han in i alla försvarsmänniskors rockärms-ess första: Jag-kan-inte-berätta-mer-eftersom-jag-sitter-på-hemlig-information, det vill säga, själva motsatsen till möjligheten till demokratiskt inflytande.

Rationellt och kristallklart, eller?

Detta är i alla fall i mina ögon den enda förklaringen till hur svenska politiker (i två på varandra följande regeringar) så okritiskt kunnat acceptera det uppenbara problemet med förslaget.
Så resonemanget gick ungefär såhär. FRA:s rättigheter att lyssna av sina medborgares elektroniska kommunikation är befogade därför att informationen som samlas in ska kunna användas som bytesvara mot för försvarsmakten annan viktig information. Rationellt och kristallklart.
Å förresten så gör ju alla andra underrättelsetjänster likadant, och de frågar inte ens om lov! Och därefter kommer alltid hatargumentet: Å förresten en gång till: Varför skulle vi vilja sitta och lyssna av Svenssons telefonsamtal eller läsa dess e-posttrafik, det är ju inte alls spännande. Och sedan kommer oftast det dummaste argumentet av alla: Lita på oss i försvaret, för vi har ju goda avsikter!

Det är i detta skede som det röda i min blick brukar övergå till att det svartnar för ögonen. Jamen käre Jesus, hur kan man basera lagstiftning på goda avsikter? Hur kan man på fullaste allvar be medborgarna om lov att lyssna av dem – och i det ursprungliga förslaget – utan att de någonsin får reda på att de var avlyssnade? Vem tycker att det är okej att kanske vara godtyckligt avlyssnad, utan att veta om det? Finns det någon som tror att någon skulle gilla det? Ändå sitter två regeringar i rad och trummar igenom detta förslag, och tycks fullkomligt blinda för denna aspekt.

Självklart är man som riksdagspolitiker inte blind för denna aspekt. Däremot lyder man under partipiskan, en piska som uppenbarligen ven ovanligt hårt i denna fråga. Det fanns i det borgeliga lägret en (1) politiker med tillräcklig integritet att följa en inre övertygelse när avgörandet föll.
Frågan är nu avgjord. De långtgående stolligheterna har mildrats något i utskottets tillägg genom någon form av tillsyn av FRA:s i princip oinskränkta rättigheter. Jag upphör däremot inte att förvånas över den politiska brist på omdöme som gjorde att förslaget lades fram från början. Särskilt i en regering som kallar sig liberal.