Stockholm Waterfront 19-20 november 2018

Släck ned eller bit ihop?

Onsdag 21 april var jag på det seminarium om Internetfiltrering och filtreringspolitik som anordnades av .SE och Journalistförbundet. Bland många kloka tankar och funderingar fick jag framförallt med mig en reflektion. Den filtreringspolitiska diskussionen vilar på ett snårigt trassel av förakt och uppgivenhet. Förakt gentemot teknik som ska styras och kontrolleras och uppgivenhet inför användarna som måste misstänkliggöras samt utsättas för preventiv brottsbekämpning och förcensur. Om Sverige ska leva upp till sin potential som ledande IT-nation måste politiska beslutsfattare och intressenter vara beredda att gå bortom det ytliga teknikjuridiska skönhetsoperationerna och ta sig an de grundläggande frågorna om samhällets och statens förhållande till information.

När vi filtrerar bort information så kan vi rättfärdiga det på två sätt

Filtreringspolitik handlar om osynliggörande. När vi filtrerar bort information så kan vi rättfärdiga det på två sätt. Till att börja med kan vi hävda att vi vill försvåra för brukare av en viss typ av information att upprätta en effektiv marknad för att utbyta information. Denna argumentation använde Patrik Hiselius, jurist från Telia Sonera, under seminariet för att motivera filtrering av barnpornografi. Man kan också argumentera för filtrering av en viss typ av information i syfte att motverka att ytterligare människor uppmuntras att ta del av den, det vill säga man hämmar efterfrågan. Båda dessa argument har sina starka poänger, men ingetdera sätter problemet i förhållande till hur människor egentligen förhåller sig till och delar information.

Att ta bort eller censurera information i ett enskilt medium betyder inte att kunskapen om den inte lever kvar

Långt innan Internet (när allt var mörkt), säkert någonstans i ett idylliskt bysamhälle, lärde sig människan konsten att skvallra och utbyta information i mindre, slutna gemenskaper. Att vi sedan dess lärt oss att skvallra genom brev, tryckpressar, telegrafer, telefoner, SMS och Internet betyder inte att vi glömt hur man gjorde förr. Vi har däremot integrerat tekniken i hur vi kommunicerar och förhåller oss till varandra och vår omvärld samt låtit den påverka detta förhållningssätt. Att ta bort eller censurera information i ett enskilt medium betyder inte att informationen eller kunskapen om den inte lever kvar i interaktionen mellan människor, vilket man ibland kan förledas att tro när man lyssnar på filtreringspolitikens många goda intentioner och visioner om en värld fri från allt ont. Argumenten för Internetfiltrering utgår från tekniken som ett väl definierat medel för ett väl avgränsat ändamål, men det är helt enkelt en otillräcklig bild av verkligheten.

Svårt att avgränsa ett fenomen till en viss teknik eller att särskilja beteende och teknik

Filosofen Martin Heidegger utmanar föreställningen om tekniken som ett simpelt medel i den teknikfilosofiska essän ”The Question Concerning Technology”. Heidegger skriver att teknikens essens inte kan beskrivas i termer av teknik, och kontrasterar det intuitiva verktygsperspektivet med att beskriva teknik som ett verb snarare än ett substantiv – ett pågående avslöjande. Med denna perspektivförflyttning fångar Heidegger den flyktiga känslan av att inte bara tekniken utan också vi som användare och samhälle förändras i en pågående växelverkan. Den här växelverkan framhävs ytterligare i teknikhistorikernas sociotekniska perspektiv, som är en reaktion mot såväl teknikdeterminism som synen på teknik som ett enkelt medel. Det blir genast svårt att avgränsa ett fenomen till en viss teknik eller att särskilja beteende och teknik.

Googles transparenslista över vad regeringar har begärt att få borttaget från Nätet

Politikens förhållande till Internetcensur återspeglar ingen växelverkan utan präglas snarast av ett djupt rotad förakt gentemot teknik, en föreställning om att helt kunna kontrollera dess roll i samhället och att kunna särskilja en speciell del av tekniken från det övriga samhället och reglera den efter behag. Men verkligheten är sällan så enkel. Googles transparenslista över vad regeringar har begärt att få borttaget från Nätet är ett aktuellt och minst sagt talande exempel. Enligt utsago från seminarietosynlig beror Brasiliens iögonfallande ledning i censurbyråmästerskapen på att samma video har lagts upp och tagits ned i flera omgångar. Människor minns hur man skvallrar även utan Internet. Filtrering handlar fortfarande om att osynliggöra det filtrerade, men det handlar även om ett annat osynliggörande. Filtreringspolitiken osynliggör glappet mellan å ena sidan politik och politiska styrmedel, och å andra sidan teknik och människor.

Politiker i såväl Sverige som EU intar ett förhållningssätt till Internetfiltrering som skvallrar om att man helt enkelt inte anser sig kunna låta brott begås innan man utfärdar dom

Samtidigt som den filtreringspolitiska debatten å ena sidan ger uttryck för ett förakt gentemot tekniken, uppvisar den också en uppgivenhet gentemot användarna. Allt fler politiker i såväl Sverige som EU intar ett förhållningssätt till Internetfiltrering som skvallrar om att man helt enkelt inte anser sig kunna låta brott begås innan man utfärdar dom. Hur nobelt det än må låta – inte minst när man talar om obehagliga saker som barnpornografi – är det allt annat än oproblematiskt att göra statliga ingrepp i förebyggande eller välmenande syfte.

I en värld av filter kommer yttrandefriheten närmast att handla om att du är fri att ge uttryck för dina åsikter och tankar – om du kan

Yttrandefriheten bygger i någon mening på att du är fri att ge uttryck för dina åsikter och tankar, samt att du får ta konsekvenserna av ditt yttrande i de fall då det utgör ett brott i sig självt. I en värld av filter kommer yttrandefriheten närmast att handla om att du är fri att ge uttryck för dina åsikter och tankar – om du kan. Vi går då från ett system där brott är möjligt men också straffbart till strävan mot en värld där brott helt enkelt inte är möjligt. Frågan är om våra politiker är beredda att byta den komplexa frihet som öppen information mellan människor innebär mot önskan om en lösning på ett luddigt ondskans problem.

Vi måste fråga oss hur vi skulle ställa oss till Nätet om det inte gick att filtrera

Vi står inför ett vägskäl. Det krävs ingen nämnvärd ansträngning för att sprida och tillgängliggöra information globalt, och informationsspridning som konsekvens av ett begånget brott kan inte längre försummas eller isoleras till en hanterbar krets. I en reaktiv rättsordning kommer informationen med stor sannolikhet att förbli tillgänglig åtminstone för en avgränsad gemenskap. Detta ställer i någon mån krav på civilsamhälle och informella institutioner att förhålla sig till den onda informationen, samtidigt som det innebär att informationssamhället ger en ärligare bild av de faktiska informationsströmmarna mellan människor. Civilsamhällets roll i att bemöta och motverka ond information – exempelvis genom att rapportera potentiella brott eller oegentligheter – är ett förvånansvärt frånvarande ämne i filtreringspolitiken. En proaktiv rättsordning i sin tur innebär en reglering av informationsutbytet mellan människor som prioriterar det totala innehållet i den offentliga informationssfären före den enskildes möjlighet att yttra sig.

Vägen framåt hänger på om vi tror att människor är mogna att förhålla sig till sina egna informationsutbyten, och huruvida vi tror att kunskapen om ond information skadar eller stärker det förhållningssättet. Vi måste fråga oss hur vi skulle ställa oss till Nätet om det inte gick att filtrera. Om allt det onda fick tas med det goda. Skulle vi släcka ned eller bita ihop?

Joakim bloggar även på joakimlundblad.net och skiften.se