Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

Statens informationslager är en källa till tillväxt och ekonomisk utveckling

I oktober 2009 läste jag en artikel i tidningen Fokus med rubriken Det slutna Myndighetssverige, och jag har inte kunnat släppa den kritik som framfördes, av flera skäl. Till att börja med är beskrivningen av hur lite av det rådata som samlas in av statliga myndigheter som faktiskt delas med andra myndigheter helt korrekt, men tyvärr långt ifrån någon nyhet. Precis så förhåller det sig nu, år 2010. Jag råkar dock vara en gammal centralbyråkrat med ett långt minne.

Upprinnelsen till Toppledarforum var budgetpropositionen 1994

För 15 år sedan, alltså 1995, verkade något som kallades Toppledarforum med verksamhetsutveckling i offentlig förvaltning med stöd av informationsteknik. Det leddes av dåvarande samordningsminister Jan Nygren och bestod i övrigt av ett tiotal verkschefer samt de verkställande direktörerna i kommunförbundet och landstingsförbundet och jag hade förmånen att få vara en av de tjänstemän från Statskontoret som var projektledare för några av de många projekt som drevs.

Upprinnelsen till Toppledarforum var budgetpropositionen 1994 och den i mars tillkallade IT-kommissionen. Statskontoret och Finansdepartementet hade uppdraget att biträda Toppledarforum i det löpande arbetet. Målet med Toppledarforum var att skapa en öppen elektronisk infrastruktur för informationsförsörjning med tyngdpunkt på offentlig förvaltning och Europaarbetet.

Ett av Toppledarforums projekt handlade om just spelregler för samverkan kring elektronisk informationsförsörjning. Projektet publicerade bland annat en rapport som var resultatet av en kartläggning av vilka problemområden som skulle behöva regler eller riktlinjer med hänsyn till dels kraven på effektivitet och resurshushållning i offentlig förvaltning, dels medborgarnas rätt till insyn och information.

Förutom långsiktiga åtgärder föreslogs tre konkreta, mer kortsiktiga åtgärder:

  • En särskild utredning om prispolitiken för informationstjänster.
  • En studie om spelregler för användning av grunddatabaser, utgående från tre konkreta fall.
  • Ett initiativ till att starta debatt om sambruk av elektroniskt lagrad offentlig information.

Ett par utredningar genomfördes också, men lämnade så vitt jag kan bedöma inga spår till eftervärlden. I ljuset av den diskussion som kommit i dagen på nytt (det kollektiva minnet är inte så allomfattande som man skulle önska) så måste jag ställa mig frågan om varför vi är så duktiga på att utreda och lägga fram bra förslag, och så förkrossande dåliga på att genomföra förslagen i praktiken och förvalta resultaten?

Ett av de större problemen är det stuprörstänkande som råder inom offentlig förvaltning där var myndighet är en egen storhet, utan krav på att ta hänsyn till villkoren för ”koncernen” staten. Flera statliga myndigheter får in en hel del från försäljning av data, ta t.ex. Lantmäteriet och SMHI. Om vi tar en närmare titt på SMHI och tar reda på vilka de säljer data till så redovisas det på ett utmärkt sätt på opengov.se

Den största delen av försäljningen går alltså till andra offentliga organisationer. Försäljningen genererar i sig dessutom kringkostnader för ren administration som fakturering och bokföring. 1995 konstaterade Toppledarforum att den totala samhällsnyttan borde vara större om rådata var fritt tillgängligt, och då handlade det ändå bara om offentlig sektor.

Det är inte rimligt att kommuner ska behöva vänta med att utveckla samhällsnyttiga tjänster

Det är bra för samhället att vi får tillväxt och framgång i privata tjänsteföretag. Det bidrar till kampen mot arbetslösheten. Därför ska inte priströskeln till de offentliga informationskällorna utgöra ett hinder för en sådan utveckling. Det är inte rimligt att till exempel kommuner eller tjänsteföretag måste vänta med att utveckla samhällsnyttiga tjänster eftersom de inte har råd att köpa data i årets budget (heller).

Om Axel Oxenstierna levt idag hade han förmodligen varit ansluten till Internet och fattat beslut om lagring och användning av gemensamma informationsresurser. Idag kanske det är e-delegationen som har en möjlighet att sätta ner foten:

Återanvänd befintliga informationskällor bättre.
Förbättra sökbarhet, tillgänglighet och kvalitet.
Förbättra villkoren för åtkomst och flöden.

De största hindren finns i bristen på initiativ för att öka möjligheterna att använda gemensamma resurser och i bristen på villkor för att ta del av data; legala, prismässiga och förfoganderättsliga.

Det visste vi 1995, och det vet vi nu. Hur får vi det att hända?