Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

Är vi var vi är? Några reflektioner om positionsorienterade tjänster

I Rudyard Kiplings fabel The Elephant’s Child från ”Just so”-berättelserna från 1902 får vi lära om de sex trotjänare som alltid är bra att ha med sig:

”I Keep six honest serving-men:
(They taught me all I knew)
Their names are What and Where and When
And How and Why and Who.
I send them over land and sea,
I send them east and west;
But after they have worked for me,
I give them all a rest.”

Det finns en kraft i dessa frågor, som med tillräckligt klara svar kan skapa andra berättelser bortom denna saga: Allt från projekt/affärsplaner, en journalists berättelse från ”fältet”, strukturera ett teatermanuskript eller guida ett samtal med coachande och lösningsorienterat förhållningssätt. De kan också hjälpa oss att försöka förstå (för att ödmjukt kunna förklara) vad som verkligen pågår i vår samtid. Hyfsat relevanta svar på alla dessa frågor i samtliga livets sammanhang är jag övertygad om hjälper oss ”i vår väg”. ”Do” på japanska. Vägen.

En av dessa universella frågor är ”Var?”. På Internetdagarna skedde en fördjupning i två salar – tema #positionering. Jag var där fysiskt, i två av tre pass. Och virtuellt, via twitterströmmen, i det tredje. Förmiddagen innan skedde en incheckning av över 60 personer på geolokaliseringstjänsten Foursquare – där den allmänna platsen Folkets Hus gavs kläder av evenemang med en unik identitet – http://4sq.com/internetdagarna. Som mest hade drygt 60 personer markerat sitt ”Var”. Så är det – positioneringstjänster på den sociala webben har på senare år accelererat. En av passens scenpersoner, Anders Mildner, skrev en bra belysande artikel om denna acceleration av denna nätets roliga lek parat med statusmarkörer (både fysiskt och socialt) tidigare i år i Sydsvenskan.

Jag smälter fortfarande intrycken av det som levererades från dessa scener igår, och vill i detta reflekterande inlägg inte ägna mig primärt åt referat av vad som sades. Jag vill snarare lyfta fram ett par fragment, som jag lägger ihop med en applikation som inte nämndes igår för att öppna upp för mer förhoppningsvis kloka frågor.

Nyttan i det sociala och i sammanhanget

Tomas Wennström, vår hedervärda SSWC-festivalgeneral, lade ut en modell för att utlinjera var affären är som starkast gällande geodata och webburna tjänster – oavsett storlek på fönster till webben. Jag tycker det kan begränsa synfältet i utvecklandet av nya tjänster att börja i fokus intäktsström – innovativa affärsmodeller har svårt att mäta sig mot traditionella. Men för att komma till nya modeller att finna lönsamhet måste ju intäktsströmmar som överstiger kostnadsmassa i slutändan genereras från något håll, visst är det så – låt så vara för att rikta sin innovativa intention i någon riktning. Tomas landade i slutsatsen att affären inte ligger i ”en cool applikation”, den ligger i framtid i tillämpning av en allmän plattform för att generera nischade specialapplikationer. Ett svar på det heter naturligtvis API – ta datan och gör något ”annat” av den. Det mest attraktiva, enligt Tomas, var att finna ett sammanhang att dra nytta av sociala geodata – ”Vad gör mina vänner/kontakter/fans/följare – och var?” – och hitta ett sätt att få en kommers kring det.

Det landar i nästa tankespår jag fångade upp – våra beteenden och deras sammanhang. Ludvig Linge, TAT adderade sex sätt att se på ”lokalitet”, ställt i relation till ”positionsbaserade tjänster”. Location – är det en karta? En glorifierad karta? En karta med ett annat användargränssnitt? Ett ställe? En plats? Ett sammanhang? Givet det Tomas nämnde av möjliga applikationer utifrån en data/API-leverantör (vare sig den heter Google, Facebook Places, eller OpenStreetMap), och Ludvig levererade i framtida nära-science fiction-associerade möjligheter i det framtidsorienterade avslutningspasset med mycket av förstärkta verklighetsupplevelser (augmented reality), så landar jag nog i samma slutsats. I starkt sammanhangsbundna tjänster kopplat till sociala beteendemönster, där finns det störst nytta att göra och mest att hämta. Det som stimulerar alla våra sinnen, vårt leklynne, våra djupa drivkrafter att göra livet roligt, enkelt, bekvämt, lyckligt och skapande. Jag reflekterade under eftermiddagen i strömmen att klumpa ihop de två begreppen AR (augmented reality) och LBS (location-based services) till en enda fembokstavsförkortning. Med en iteration till idag, ja – då blir det LBARS – Location Based Augmented Reality Services – med en uppenbar risk att enbart associera till att checka in på … Local Bars ;).

Att göra livet roligare och lättare för den kontorslösa generationen – Exemplet WorkSnug

Jag vill i detta sammanhang lyfta fram @WorkSnug (med en viss aktualitet också, igår utannonserades ett samarbete med Skype). Det är en tjänst, en mobil applikation, som med Augmented Reality guidar ”den kontorslösa generationen” i den ”urbana djungeln”, som visar på lämpliga arbetsmiljöer för de Teo Härén tidigt myntade ”härarbetare”. Användare recenserar kaféer och bibliotek utifrån deras lämplighet som (kreativa) arbetsmiljöer. WorkSnug har i skrivande stund 14 recensioner/ställen inlagda för Stockholm. Vad sätts betyg på? Vad är det en digitalt buren nomad efterfrågar av en flexibel arbetsplats? Jo, elkontakter. Tillgång till förfriskningar och hur bra de är (kaffe, jo). ”Gemenskapen”. Ljudnivå. Möjlighet till ”formella” möten (I Stockholm finns ju ex vis Coffice och The Hub som två versioner för ”kontorslösa”, som har möjlighet till just det senare – mötesmiljöer).

I denna applikation finns mycket av det som nämnts ovan. Sammanhang. Information vi efterfrågar. Den sociala dimensionen. Nischat syfte. Tydlighet i hur den underlättar livet.

Just i denna skärningspunkt finns nog mycket att hämta.

Om plats och identitet – check in och länka in

Ja – våra platser säger någonting om oss, var vi är. Men kanske är det när vi svarar på alla de där sex frågorna, som ens identitet blir förstärkt, och nästa sociala dimension kommer till i den ”sociala webben”. Var vi är, varför, hur vi har det, när vi kom dit, vem vi råkar hänga med och vad vi gör. Det skapar berättelser värda att berätta. Och denna styrka når inte sin fulla kraft förrän så många människor som möjligt i världen har möjligheten att dela denna berättelse – om inte annat för att finna besläktade själar som vi finner mening att samskapa med.

Jag avslutar med ett citat som jag av ett meningsfylld av-en-händelse-upptäckt (det vi kallar ”serendipity”) fann i strömmen igår kväll;

”Allt kommer att handla om geotaggar, tidsstämpel och positionering framöver. Så att människor kan berätta sina egna historier och att världen kan hitta de genuina historierna som verkligen skapats på plats och inte av byråkrater på FN.”

Va? FN?

Det lät ju som någon VD på Foursquare och Gowalla eller utvecklare på Facebook Places i första meningen.

Men, nej, det är världsförbättraren Claudia Gonzalez­ Gisiger”kvinnan som lyckades få kostymerna inom World Economic Forum att öppna upp sig med sociala medier. Nu använder hon sina breda kontaktytor och sitt kunnande om ny teknik för att lyfta flyktingfrågan för FN:s flyktingorganisation UNHCR:s räkning.”, enligt Internet World / IDG.se (via @pernillan). Autentiska berättelser från ett flyktingläger i Darfur eller surfplattelattedrickare i Norrköping? Ja, vi har alla en historia att förmedla.

Vad är din berättelse? Var checkade du in senast? Och vart är du på väg? Skicka ut dina sex frågebetjänter som stöd i din väg.

Men glöm inte att låta dem – och dig själv – att vila. När de gjort sitt jobb :).