Stockholm Waterfront 25-26 november 2019

Stoppknapp för Internet

Det är lätt att tro att detta är ett skämt, men dessvärre finns det ingenting att skratta åt. Jag läser i NetworkWorld om ett lagförslag som för närvarande finns som utkast, och som får mig att tvivla på att vissa amerikanska politiker har alla hästar hemma i stallet. Lagförslaget förslår att presidenten ska få möjligheten att stänga av Internet. Han ska alltså få en ny knapp, Stoppa Internet, som matchar knappen ”Förstör världen med kärnvapen”.

Rikets säkerhet framför allt

Att säga att en stoppknapp för Internet är en dålig idé är nog dagens understatement. Om den ens är genomförbar. Den som minns John Gilmore, kanske också minns hans berömda fras: Nätet uppfattar kontroll som skada och går runt det (fritt översatt från ”The Net interprets control as damage and routes around it”).

Nu handlar det alltså om att presidenten ska kunna beordra bortkoppling av varje federal myndighet eller informationssystem för kritisk infrastruktur eller nätverk som ligger inom intressen för rikets säkerhet. Vilket betyder, med den traditionella tolkningen av kritisk infrastruktur alla system som används inom elförsörjning, transporter (flyg, biltrafik, tåg), banktjänster och icke att förglömma, annan telekommunikation.

Solen lyser på både onda och goda

Lite krasst, varför nöja sig med att stoppa Internet, hur är det egentligen med det gamla saggiga telefonnätet, eller mobiltelefoninäten? Är det inte så att väldigt mycket pågår där som de borde stoppa när det kniper? Var inte mobiltelefonerna en betydligt större faktor för framgångarna vid terroristattacken 9-11? Borde de inte ta ett betydligt större grepp kring att stoppa kommunikationer. Sedan att all kommunikation stoppas, inte bara den man vill komma åt, det verkar de inte riktigt ha tänkt på. Solen lyser som bekant på både onda och goda.

Min förhoppning är att förslaget mals sönder av de byråkratiska kvarnarna i Vita huset och aldrig får se dagens ljus. Men att det över huvud taget finns, är ett tecken på att förslagsställaren inte drar sig för att snudda gränsen för vad som kan betecknas som galenskap.